Hur realistiskt är Miljöpartiet?

På Miljöpartiets kongress så beslutades om en lagstiftning för 35 timmars arbetsvecka.
Är verkligen det något realistiskt och hur ansvarsfullt är det igentligen?
För ifall man vänder blickarna söderut och tittar hur det ser ut i Frankrike så infördes detta i februari 2000.
Vad har hänt där då?
Jo det blev ett fiasko, det blev inga fler jobb, pensionsinbetalningarna blev och blir per automatik mindre vilket ger sämre pensioner och den franska industriella effektiviteten och konkurrenskraften har sackat efter på alla områden, i stort sett mot alla länder.
Är det verkligen detta Miljöpartiet vill och tycker skulle vara bra för Sverige?
Det som är mer intressant är att Frankrike efter nära 15 år fortfarande inte har mäktat med att anpassa sig till realiteterna och kunnat konstatera att 35-timmarsvecka inte funkar.
Man kan ju också kolla arbetslösheten som ofta nämns som om att vi i Sverige skulle ha den värsta.
Man kan ju bara  konstatera att det land som Miljöpartiet vill att vi ska anpassa oss och system till så visar färsk (Arbetslöshetsstatisktik från EU för april) att den franska nu är uppe i 11% vilket motsvarar 3,3 miljoner människor (Dubbelt så mycket som den tyska) och den svenska ligger på 8,4%.

Alltså hur kommer en ev valkampanj se ut med Miljöpartiet? och debatterna om arbetslinjen kontra ledighetslinjen?
Och hur ansvarsfullt kommer väljarna känna inför detta? men som sagt detta överlåter jag till dem som är Miljöpartister och ombud som valde att köra över partiledningen med röstsiffrorna 169-50.
Och att man vill införa/importera något som visat sig vara ett snart 15 år långt misslyckande i Frankrike känns märkligt.

Ryggrad i svensk ekonomi!

Vi pratar nästan uteslutande idag om att vi måste vara kreativa, hitta nya innovativa lösningar som ska ge nya arbetstillfällen.
Visst det är viktiga frågor och behövs men jag känner en oro när man hör företagare inom den svenska basindustrin som känner sig bortglömda.
För vi får och kan inte glömma bort redan befintliga företagare oavsett hur deras tillverkning eller verksamhet ser ut.
För det kan vara så att den svenska "Basindustrin" kanske inte låter så fint och upplevs som något osexigt, men är trots allt själva ryggraden i den svenska ekonomin.
Innovation och innovationsstrategier i all ära men de behövs för framtiden, men jag tror vi lurar oss själva ifall vi litar och tror för mycket på dem.
Och sanningen är ju den att svensk basindustri ligger väldigt långt fram i utvecklingen både tekniskt, ekonomiskt just för konkurrensutvecklingen har krävt detta för att kunna överleva.
Att då få höra det att många inom den svenska basindustrin upplever att de glömms bort bland alla fina ord som innovativa, kreativa och skapande företag är inte bra.
Vi behöver och kommer behöva alla företag som skapar arbetstillfällen och för det behövs ett kraftigt lok som drar detta framåt (basindustrin).
Men ett lok behöver smörjas, ges service, bränsle för att klara uppförsbackarna som dyker upp ibland och det får vi inte glömma bort.
För även svensk basindustri behöver förutsättningar för en säkrad framtid och det innebär att produktionen måste effektiviseras, inte glömmas bort bland fina ord som innovationsstrategier.
Sedan tror jag vi är tvingade att gemensamt hitta dessa lösningarna, krafterna för att klara det framtida skapandet av fler växande och konkurrenskraftiga företag, men det görs tillsammans.

Hur upplever vi händelser!

Hur är det igentligen med hur vi upplever saker och ting? eller händelser? och är det detta som vi sedan tror är sant?
För man kan känna att alltfler har synpunkter både kritiska och positiva på saker som man ibland kan fundera på ifall detta verkligen stämmer.
Det kan gälla en patient som besöker doktorn med en enligt honom själv en allvarlig åkomma, medans läkarn endast kan konstatera det inte är något allvarligt och ordinerar vila.

Men på vilka grunder ska man då lyssna på denna patient när denna påtalar till sina vänner och bekanta att doktorn är helt väderlös, vilken kunskap har patienten? är denna en utbildad läkare?

Detta är händelser som jag börjar märka av att allt fler tycks kunna allt i olika situationer och ger en felaktig bild pga hur saker och ting har upplevts.

För sanningen måste väl vara den att när jag går till tandläkarn, doktorn eller vad det nu månde vara är att jag inte ska kunna säga vad som är rätt, eller vilken symptom åkomma som jag lider av då jag inte har den utbildningen.

Men varför har det blivit såhär? kan det vara så att informationsflödet idag har blivit så stort att allt fler sitter hemma och gör sin egna diagnos och sedan gör bedömningen att "så här måste det vara" rätt eller fel helt ointressant. För ifall det är så här så borde vi ju ha ett överskott av både läkare, även lärare ja listan kan göras lång.

Men jag är väldigt tveksam ifall det är denna utveckling som jag vill vara med om!
Nä...låt dem som utbildat sig till läkare, lärare och vad det nu kan vara få vara det och utöva sin kunskap på det de har lärt sig och är duktiga på, och låt oss andra själva få bilda sig en uppfattning av saker och ting är efter vad vi upplevt/upplever när vi är på vårdcentral, tandläkarmottagning eller vad det nu är.

För att en person upplever en sak innebär ju inte med automatik att nästa upplever samma sak.


Lite tänkvärt att fundera på då det alltför ofta klagas på saker och ting, och att begreppet "Ska ha mer" lätt kan sammankopplas.

Hur mår den svenska sjukvården?

Det talas mycket om resursbrist, personalbrist med mera inom den svenska sjukvården och i media idag.
Men hur är det igentligen ställt med vissa påståenden och varför ser det ut som det gör?
Jag kände att jag måste försöka bilda mig en egen uppfattning om vad fakta säger.
Det som blir intressant när man kollar vad forskningen visar är att resurserna till den svenska sjukvården har ökat över tid.
Efter 1990-talskrisens slut har Sverige spenderat strax över 9% av BNP på sjukvård vilket är ungefär lika mycket som övriga EU-länder.
Svensk sjukvård har aldrig haft så mycket resurser som idag.
För få vårdplatser är något annat som man ofta också får som förklaring till den pågående krisen på svenska sjukhus.
I början på 1990-talet fanns det 75000 vårdplatser i Sverige, idag 25000.
Okey att fler vårdplatser kan vara en lösning, men en kortsiktig lösning för att råda bot på problemen.
För att öka antalet vårdplatser skulle innebära att vi ska bevara en struktur som inte är särskilt effektiv.
Många vårdplatser är ju inte ett mått på god sjukvård och det visar ju sig att många länder med fler vårdplatser än Sverige har en sämre utvecklad vård.
Lösningen verkar snarare ligga i att göra sjukhusen mer flexibla, förbättra samarbetet med primärvård och kommunerna, föra över patienter till avdelningar med mindre beläggning eller inrätta tillfälliga vårdplatser när man möts av ett antal försvårande faktorer (Influensa, sjuk personal, vinterkräcksjuka och RS-virus).
Sjukhusen är ingen hälsosam plats att befinna sig på och forskningen visar att det oftast är bäst för patienten att snabbt komma därifrån, särskilt för äldre, sköra människor.
Samtidigt så har ju trots antalet vårdplatser succesivt minskat under de senaste decennierna så har medellivslängden ökat med 4,5 år sedan 1980-talet, vilket inte minst beror på förbättrad sjukvård.
Vi har ju en öppenvård, dagkirurgi, nya läkemedel och effektiva vaccinationsprogram som inneburit att den svenska vården genomgått en omstruktuering, men problem med att vi fortfarande tycks ha en alltför sjukhusdominerat system trots att antalet vårdplatser minskat drastiskt.
En del i dessa problem som nu upplevs kan säkerligen hänga ihop med att strukturomvandlingen är ofullständig, Sjukhusens kapacitet har dragits ner kraftigt men primärvården har inte byggts ut i motsvarande utsräckning.
För satsningar till trots så har Sverige fortfarande en svagt utbyggd primärvård jämfört med övriga OECD-länder.
Det visar sig också att den genomsnittlige svensken besöker öppenvården tre gånger per år, i Tyskland är den siffran nio gånger.
Det visar sig också att endast 17% av de svenska läkarna jobbar inom primärvården, i Finland är siffran 34% trots att ett patientbesök i primärvården både är mycket billigare än ett sjukhusbesök och dessutom bättre, enklare för patienten.

Ja märker nu att detta inte är lätta frågor! men kan samtidigt konstatera att mer pengar och fler vårdplatser inte är den enkla lösningen på vårdkrisen, och dessvärre en ståndpunkt som sällan eller aldrig hörs i debatten.

Framtidens sjukvård!

Hur ska sjukvården se ut?

Idag är vi mer medvetna om och har betydligt mer kunskap om sjukdomar/sjukvård.
Detta är bra samtidigt som det ställer helt andra krav än vad det gjorde förr.
Men vad man kan fundera på är ju då hur man ska hantera denna kunskap? medvetenhet som finns.
För frågan blir ju då var? hur? och vilken vård ska man förväntas få? och vad får det kosta?
Frågan man också kan ställa sig är ifall kunskapen alltid är den rätta? eller var kunskapen kommer ifrån?
För självklart ska man få vård men det kanske inte alltid behöver ske på ett akutsjukhus, eller inte alltid är ett akutärende? samtidigt som det hänger ihop med hur den sjuke/drabbade upplever det eller deras anhöriga.
Sedan kommer ju frågan vem som ska bedöma vad? och det kommer ju säkerligen bli diskussioner ifall bedömningen är rätt eller inte.
Samtidigt så brottas politiken med att försöka hitta hållbara och långsiktiga ekonomiska lösningar för att man ska ha tillgång till en god och säker vård oavsett var man bor.
Detta är inga lätta frågor och jag har inga enkla lösningar, men man borde kanske på ett mer långsiktigt vis börja fundera på, både läkarkåren, politiken, sjuksköterskorna att försöka hitta någon slags modell där man i stort sett lyfter dessa frågorna tillsammans mer än vad som görs idag.
För ingen löser dessa frågorna ensam, och det kommer krävas att man lägger den eventuella prestigen åt sidan för att kunna hitta dessa lösningar.
Gör man det så tror jag iallafall man kommit en bit på vägen.