Vågar man bli äldre?

Det pratas mycket om skola, unga och arbetslöshet idag och visst det är viktiga frågor.
Men vi får ju inte och kan ju inte glömma bort alla dem som varit med och bygga upp denna välfärd som vi har, och som idag är pensionärer.
För man kan idag uppleva att många äldre känner sig otrygga, ensamma och bortglömda.
Är det så vi vill ha det? och är det så vi ska behandla dem som varit med att bygga upp det som vi idag kan vara stolta över?
Visst många har det bra också, men debatten känns många gånger bortglömd och det är ju inte bra.
Och vad man kan fundera på är hur vill man själv ha det den dagen det är dags att gå i pension, inte träffa sina arbetskompisar längre? för även om arbetet kanske inte alla gånger är så roligt så finns ändå den sociala biten.
Man sitter i fikarummet och snackar och löser alla möjliga problem och rätt som det är försvinner det.
Sedan har vi också utmaningen om vem som ska hjälpa oss när vi blir äldre?
För en åldrande befolkning och att hälften av landets kommuner krymper borde ju oroa många, då frågan blir väldigt problematisk för de äldre boende på landsbygden och i glesbygd.
För kompetensförsörjningen blir ju lidande och det drabbar direkt de äldre och hur ska man lösa det?
Skulle vi lösa det med inflyttning så kvarstår ju sanningen att det är fler som dör än flyttar in till landsbygden och glesbygden.
Ja det finns många frågetecken och detta är något som vi måste börja ta på allvar och börja diskutera oavsett vilken partibehörighet man tillhör.
Man bör även fundera på vad ett utjämningssystem kan och bidrar till för att ungdomar väljer att flytta ifrån landsbygden och glesbygden, för detta råder inte utjämningssystemet bot på.