Hur upplever vi händelser!

Hur är det igentligen med hur vi upplever saker och ting? eller händelser? och är det detta som vi sedan tror är sant?
För man kan känna att alltfler har synpunkter både kritiska och positiva på saker som man ibland kan fundera på ifall detta verkligen stämmer.
Det kan gälla en patient som besöker doktorn med en enligt honom själv en allvarlig åkomma, medans läkarn endast kan konstatera det inte är något allvarligt och ordinerar vila.

Men på vilka grunder ska man då lyssna på denna patient när denna påtalar till sina vänner och bekanta att doktorn är helt väderlös, vilken kunskap har patienten? är denna en utbildad läkare?

Detta är händelser som jag börjar märka av att allt fler tycks kunna allt i olika situationer och ger en felaktig bild pga hur saker och ting har upplevts.

För sanningen måste väl vara den att när jag går till tandläkarn, doktorn eller vad det nu månde vara är att jag inte ska kunna säga vad som är rätt, eller vilken symptom åkomma som jag lider av då jag inte har den utbildningen.

Men varför har det blivit såhär? kan det vara så att informationsflödet idag har blivit så stort att allt fler sitter hemma och gör sin egna diagnos och sedan gör bedömningen att "så här måste det vara" rätt eller fel helt ointressant. För ifall det är så här så borde vi ju ha ett överskott av både läkare, även lärare ja listan kan göras lång.

Men jag är väldigt tveksam ifall det är denna utveckling som jag vill vara med om!
Nä...låt dem som utbildat sig till läkare, lärare och vad det nu kan vara få vara det och utöva sin kunskap på det de har lärt sig och är duktiga på, och låt oss andra själva få bilda sig en uppfattning av saker och ting är efter vad vi upplevt/upplever när vi är på vårdcentral, tandläkarmottagning eller vad det nu är.

För att en person upplever en sak innebär ju inte med automatik att nästa upplever samma sak.


Lite tänkvärt att fundera på då det alltför ofta klagas på saker och ting, och att begreppet "Ska ha mer" lätt kan sammankopplas.

Hur mår den svenska sjukvården?

Det talas mycket om resursbrist, personalbrist med mera inom den svenska sjukvården och i media idag.
Men hur är det igentligen ställt med vissa påståenden och varför ser det ut som det gör?
Jag kände att jag måste försöka bilda mig en egen uppfattning om vad fakta säger.
Det som blir intressant när man kollar vad forskningen visar är att resurserna till den svenska sjukvården har ökat över tid.
Efter 1990-talskrisens slut har Sverige spenderat strax över 9% av BNP på sjukvård vilket är ungefär lika mycket som övriga EU-länder.
Svensk sjukvård har aldrig haft så mycket resurser som idag.
För få vårdplatser är något annat som man ofta också får som förklaring till den pågående krisen på svenska sjukhus.
I början på 1990-talet fanns det 75000 vårdplatser i Sverige, idag 25000.
Okey att fler vårdplatser kan vara en lösning, men en kortsiktig lösning för att råda bot på problemen.
För att öka antalet vårdplatser skulle innebära att vi ska bevara en struktur som inte är särskilt effektiv.
Många vårdplatser är ju inte ett mått på god sjukvård och det visar ju sig att många länder med fler vårdplatser än Sverige har en sämre utvecklad vård.
Lösningen verkar snarare ligga i att göra sjukhusen mer flexibla, förbättra samarbetet med primärvård och kommunerna, föra över patienter till avdelningar med mindre beläggning eller inrätta tillfälliga vårdplatser när man möts av ett antal försvårande faktorer (Influensa, sjuk personal, vinterkräcksjuka och RS-virus).
Sjukhusen är ingen hälsosam plats att befinna sig på och forskningen visar att det oftast är bäst för patienten att snabbt komma därifrån, särskilt för äldre, sköra människor.
Samtidigt så har ju trots antalet vårdplatser succesivt minskat under de senaste decennierna så har medellivslängden ökat med 4,5 år sedan 1980-talet, vilket inte minst beror på förbättrad sjukvård.
Vi har ju en öppenvård, dagkirurgi, nya läkemedel och effektiva vaccinationsprogram som inneburit att den svenska vården genomgått en omstruktuering, men problem med att vi fortfarande tycks ha en alltför sjukhusdominerat system trots att antalet vårdplatser minskat drastiskt.
En del i dessa problem som nu upplevs kan säkerligen hänga ihop med att strukturomvandlingen är ofullständig, Sjukhusens kapacitet har dragits ner kraftigt men primärvården har inte byggts ut i motsvarande utsräckning.
För satsningar till trots så har Sverige fortfarande en svagt utbyggd primärvård jämfört med övriga OECD-länder.
Det visar sig också att den genomsnittlige svensken besöker öppenvården tre gånger per år, i Tyskland är den siffran nio gånger.
Det visar sig också att endast 17% av de svenska läkarna jobbar inom primärvården, i Finland är siffran 34% trots att ett patientbesök i primärvården både är mycket billigare än ett sjukhusbesök och dessutom bättre, enklare för patienten.

Ja märker nu att detta inte är lätta frågor! men kan samtidigt konstatera att mer pengar och fler vårdplatser inte är den enkla lösningen på vårdkrisen, och dessvärre en ståndpunkt som sällan eller aldrig hörs i debatten.