Att vara Fritidspolitiker!

Demokrati bygger på att folkvalda politiker fattar beslut i sina kommuner, regioner och riksdag. Det kan vara både svåra och jobbiga beslut, samtidigt som det gäller att se till helheten och även lyssna på medborgarna. Men det finns ett problem idag! det är svårt för partierna att rekrytera politiker som avspeglar den sanna verkligheten i samhället. En övervägande andel av oss fritidspolitiker är politiker som är fyllda 65, alltså ålderspensionärer. Vad som också är intressant är att det krävs ingen formell utbildning för att bli politiker, vilket är både en styrka och svaghet. För tanken är ju att politikerna ska spegla medborgarna, arbeta för och med medborgarna. Men det blir ju ett problem om vi inte lyckas att rekrytera politiker från alla skikt i samhället. Många gånger diskuteras arvode både högt och ljudligt, dessvärre ofta ifrån dem som inte själva arbetar med politik eller är insatta i problematiken. För det är en problematik att vara fritidspolitiker, det gäller att få ihop allt som man förväntas göra som förtroendevald. Det gäller att ha en bra arbetsgivare som man tillsammans med kan hitta lösningar så man kan sköta sina uppdrag, ordinarie jobb. Det är att man ska vara tillgänglig, läsa in sig i vissa ärenden, vara påläst samtidigt som man då ska sköta sitt ordinarie jobb. Det är inga 40-timmars veckor som gäller om man vill vara en bra fritidspolitiker, finns tyvärr en del som sover sig igenom möten och bara ser uppdragen som en extra inkomst. Men vart vill jag komma då? för jag vill inte släppa kontakten med vardagen, och medborgarna ute i verkligheten. Jo jag menar att man måste våga börja prata om detta att vara fritidspolitiker, hur ser våran vardag ut, vad har vi för arvoden och hur ska vi göra för att öka antalet fritidspolitiker, eller stoppa avhoppen. Vad ska man kunna förvänta sig av oss, vad kan man förvänta sig av en heltidspolitiker. För många kan denna frågan tyckas obekväm, och det kan tolkas att politiker bara vill ha mer i arvode. Men jag menar att det är inte alla som är så lyckligt lottade som jag är, med en superbra arbetsgivare och förstående arbetsgivare som tillsammans har hittat den optimala lösningen som passar oss bägge. Och om vi inte kommer kunna lösa denna frågan, börjar diskutera den så kommer vi fritidspolitiker snart vara ett utdöende släkte. Hur kommer vi då kunna kalla det för demokrati?